- 186
Vi hinna detta mål, men ack! ej denna hvila; Och denna mödans gräns vi sågo, _är ej till!
Så jagar oss ett hopp, hyars fyllnad vi ej smaht, Tills vi på branten stå af glömskans mörka strand Yäl den, Orest, som. ser, då ögat vänds tillbaka^ En blomma eller två, som såddes af dess hand!
Men ye det ögonkast du här tillbaka skickari Från dina sista fjät, på^na fordna dar, Qin ingen lemning fins, till tröst for dina blickar, Af mödor eller dygd, som Vittnar hyad da rar.
Med smärta skall du då din tomma l^nad finna, •En ryslig öeken lik, tiU evi^ mörker itamd; Och lik en skingrad duDstdin varelse försnniu, Föraktad af dig sjelf, af eflerverlden glömd.
Gör godt: var nyttig: lef i dina mödors minne! Då skall du, af din dygd och Landsmäns aktning stödd, Gå ålderns dag emot, med oförfäradt sinne, Och dödens utan blygd att hafva varit född
