Emottag, Jord! och i din famns förvar,
Med ömhet göm, hvad du med stolthet bar:
En Qvinna, ädlast af sitt eget värde;
Sörjd af en man, som fordom lycklig var,
Och trenne Barn, förenad med det fjerde.
Med Dygdens vishet styrde hon sitt hus,
Med Dygdens styrka bar hon Lifvets öden.
För hennes Barn står qvar, exemplets ljus;
För deras sorgsna Far, — allena Döden.
På den andra:
Och Döden kom, — och slöt med vänlig hand,
En lefnad prydd af tänkesättets heder,
Af Borgarns nit för Kung och fosterland,
Af Krigarns mod, och Hofmans ädla seder.
Han hade njutit allt hvad lyckligt var;
Men ock af Döden sett, på ålderns dar,
En Maka skördas, tvenne Söner fällas,
Och ägde blott, till önskan, grafven qvar:
Sådant är lifvet; äfvenväl de sällas!
