Der hjertat iinder liljor slår: Du far ej. dyrka mer den täcka, Du endast henne skrifta iär. Träd fram din ySg på tSmeta nålar, Lyft kedjan på din rygg, och avärj! * . . Se, hur de ryka dessa bålar; Hur vinets Gud sin purpurrarg På våra bleka kinder målar; Uk morgonsolens röda strålar På spetsen af de kala berg! Hur syndigt dessa safter strommal Vik härifrån, du Herrana vän! Hrem du? Eu Bål du akuUe tomma? Så långt ditt helga kall fBi^Iomma? Från Frest, bli menniska igen? Vik härifrån, du Herrans vän. Att glädje och att rus f ordömma: Vi skola din Sermon berömma, Så framt vi ej fgrsofva den. Så svärmar Skalden i sin jtbi Så rasar idke detta bröst. Jag vördar ypperst Flacci lyra, Men högt deröfvefi Himlens rost Och du, som denna röst skall bära Inför en stolt och sjelfklok tié^
