— 988 — Nu hälsas först Eglé: Törlåtmig^mmGrefrbmal ^Emot en gSst som Ni^ jag yordaans pligter Tel; '*Men denna Skaperskan af min lycksalighet,
- 'Har, framfor alla, ratt att första offret vinna;
- Allt hvad, i denna stund, mitt lif ett värde ger,
^Hvad i ett lycUigt bröst kan sälla känslor f5da � ^Åhtj allt är hennes verk, är skänk af hennes möda,
- 'Allt, ^ intill denna jord som pryds i dag af Er.*"
Hans uttryck ägde grund; och tacksamheten s^rrde^ Men sannirigen jemväl, hans målning af Annett: Rik, genom hennes flit, och kloka leihadssätt, Han ägde nu den jord som han tillförne hyrde � Eglé, vid denna syn, vid detta tal, vid allt, En känsla njöt — och led .. på en gång Ijuf och bitter. Gud! sade hon sig sj^, hur uselt och hurkaDt, Är, mot ett sådant lif, ej hela flärdens gUtter! Eglé, bekännom det, var en af dessa ft, $om vanan, det är sant, och brukets välde fon; Men, när de ^e hvad väg det tillhör dem att gå. Stå stilla, ge förnuft och sanningen sitt öra, Och äga vishet nog, att deras röst förstå. I nattens ensiighet, sig sjelf blott öfverlemnad, Horf tänkte, nu på sig, nu stundom på Annett Hon såg, vid prolhingen af begges iefiiads^tl, Hur
