Dch svär, med blick af Hjelte och af Far, Sitt sista blod, änqu åt dess försvar. Näst honom ställd , en adel Förste skådas, Hvars korta tid af dödens skuggor bådas, Som, rundt om hoaotn, sorgligt stiga opp. Men, invid smärtans syn, hvad syn af hopp! Der, med en blick som aktar döden ringa. Men stödd på en af segrar tecknad klinga, TiU Bagdads hägn, en Hjelte träder fram. Han bär ej drag af inländsk Kunga-stam. Geniet och Ryktet kring hans hufvud sväfva. Hvem honom ser, skall älska, eller bäfva. Med stolt föragt, för Persiens öfverilöd, Hans mun tycks säga: F^i ha Sivard och Bråd! Och Bagdad sluter, knäböjd vid hans möte, Hans unga Son, med tjusning till sitt sköte. Mea hvem kan skilra, likt med konstnärns hand^ Rvar man af storhet, ägd af detta land. Och alla minnen, här i roarmorn gömda? J voren, J, bland dem ej heller glömda, Ar zon och Acmon! ädla Hjel te-par, Som räddat allt; och som då Staten var, Af egen Prins åt fallet öfverlåten, HöU thronen opp, och hvälfde ner dc^pAten.
