— 34o Här sySngde sig i ljusa skrudar. Som skimrade af himmelsk glans, Moderna stora män, och skSnheter i dans Med Roms och Greklands halfva gudar, Och hyarje hjessa bar en oforvanskiig krans. Allt pryddes af en yfir, som ej af skiften stördes. Der stänkte silirets dagg ifrån .ett yattensprång, Ilvars turtur-Ijufva knöt med evig vällust hördes. Der promenerades i skuggan af en gäng, Hvars mörka ceder-hvalf i krökta stigar fördes; Allling var sång och duns, och åter � � dans och sång.
Nå ySl; ^ag tillstår nu, till slut uppå min saga. Att om jag såg med harm Tartarens plågo^ugn. Så hade Elysén, med allt sitt kalla lugn, Ej heller äran just att länge mig behaga. Lik andra sälla der, jag dFack, och gick, och satt. Och söng — och dansade — med mera. Men hur jag grep mig an att hjertligt jubilera, Det litet trögt sig föll, och liksom litet platt. Att evigt sjunga och spatsera. Ren stod jag just på språng att smyga mig deruri När en förskräcklig gast, en Jätte till figur > Mig hotande i förväg träder, Ofantligt stinn af rök och ^äder,
