Helst som kanonen gor så litt Den största hjeltes jfiru till enka; Och han 9 dessutom, fann sig mStt, På krig, af tidningarna redan, Så tog han afsked, rätt och sl^tt. Och lefde stor på landet sedan. Étt så berömligt lelhadslopp FBrtjante visst all himlens hlgnad; Men, till de satans böndrens fSgnad, Kom gikten t hans idla kropp, Och Dödens hand skar af det bandet, Med sin till härjning svängda knif. Som än höll qvar yid fosterlandet Ett så förnämt och nyttigt li � Hans kropp på likvagn sakta dragen, Med ståt af facklor och prestaf , Blef nedsatt i familjens graf Intill den stora domedagen; Och ruttnar der, med allsköns fog, I fanors skygd, som det är troligt Att det ej var Hans Nåd som tog. Den stora mannen sofve roligt! Ja, sofVe han i fred och ro!* Men vi som här på jorden bo, Skall dä en hvar af oss bli straffad M �d evigt lika ovisshet,
