— 579 — Rm 8tår, infor den stora Kant^ Det lärdomsprydda Skråts förvcfht^ Sin rygg i djupa bngter kröker, Och räcker Verket. Kant försöker, •i- Men o! hvad syn, hvad dunderslag! För allmän fred, hvad vådlig dag! Hur philosophen helst må göi;a, ' Med möda kan han déri föra Den ena foten af sitt Jag. Den gamle tänkarn stretar ^ — stretar - -r ^ Med arm och knä: de gå ej påj De äro, och de bli försmå* Nu blir han ondj besväret retar; Hvad fan är det, min kära Ni? /'Ar Ni från vettet? har Ni �atan^ '^Ett barn fSr ju ej rum deri? Tag bort, behåll ert fuskeri I !'Jag kastar ej mitt mynt på gatan/^ Så talade, i vredes mod, På sina byxors form bedragen; Philosophiens regeut för dagen. På skefva ben oratom stod, Och vägde, som af åskan slagenJ Physionomien var tom på blod^ I bröstet, bom for andedragen. Ett sådant snilles plagg försmå!
