^ 389 — Ocli dä, att medelpunkten yrka, far, som en vis förmält, den vises ädla del, LUtså, fast någon hrist på skrålets äkta styrka Väl syntes Nektergalens fel. Dock borde han ej promt fordrifyas, llott yrkades till yinst för stor och redbar smak, Den billiga och ringa sak, Ltt Ijka rätt och rang åt Ufvens måtte gifyas. rår första Musikant i tappra Fäders dar, lan borde, sade man, få bli vid sysslan qyar^ Man hölle deri med de unga. Och, för att domma honom rätt. Det gafs ett klokt och brukligt sätt, lom Vore, sade man, att höra honom sjunga.
Forträfiligt! — skreks i himmelshöjd, orträflaigt! — Ufven flög med all triumphens fröjd, )ch yar, med sitt kapell, tillbaka på sekunden. Inart såg man hvarje^gren, i trägården, betäckt Med sångare af samma slägt. Koncerten började på stunden; ffen maken hölls yäl knappt förut på jorderik. Ty, af trehundra u^ars skrik > Lom opp och spridde sig kring hela yida lunden, En sådan helfvetes musik, it ingen, hyars tympan var mensko-örats lik.
