^ 449 -- Som väl är troligt, intet sade. Med YÖrdäan ofta i förbund, dåt fruktan darrande i ijätct, Och strålama iråa Majestätet^ l^ä ordeii bort M bedjai^ns itlUiti Mett Ni, sönt Himlanla beskära Den lyckan, och gjort värdig déti^ Att äga i Er Kuiigj én vän} &om ser hos Hjelten, skådad tiäi^d^ tivad hjertat hyser stört oth gödt^ Då vi � på afständ^ skönja blott. Én höjd^ en g)an � som oss för^ät^å^ Ki, som fär Sverges Vitterhet^ Har dubbla åklSl att omsorg bäi^A^ ^dm både SkyddsVäd och Poet^ Med egen del i språkets ära) Mi, med elt otd^ Herr Elepliaili^ Så dråpligt ided den konst békätlt Att grace öch tour åt alltitig gjfvät Åt Ert förstånd, Er fina smak^ Förtror ett Phebi fär sin sak| tiöå NördeUs Lejon att bedrifvä �
Leopolbs Skr. II DeCi. 99
