— 476 -. MsB SdiitUy båg tiU aUt forgSr. Ju mo^iare man lär att domma^ Ju mer man lugnets varde ser. En dristig sanning rykte ger, Men iakrast är att btott berömma; Om ingen glans nan deraf drar. Om man ej afund sysselsätter Alt öka skenet af ens dar. Så ofirar man ock sina nätter Till bittre värf än sitt försrar. Tro mig: bor Lyckans gåfvor mätas j Och hvad man kallar^^Ärans lott. Man for sig sjelf är lycklig blott, Den vise ber om att förgätas. De kransar af Publiken flätas, Man är ej säU, fast man dem (att; De styckas dertill allt for smått, Och af för mycken galla frätas. Förgäfves ljust af Gustafs blick^ För några stulna ogonbUck, Den Södra Sångmön Sverige helsar: Från dessa snobetäckta (jäll. Från dessa kännare i pelsar. Hon hastigt sig med flykten frälsar, I Seinens blomsterprydda tjäll; Der bor hon bo, der är hon säll. Md dårens bröst sig barnsligt glada,'
