Och hennes runda bröst med harm,
De glest förbredda lockar häfva.
Jag såg Sephiren flyktigt sträfva,
Att blotta, der, en cyprisk fot,
Der, någon yppig ledamot,
Och hennes tunna mantel bäfva,
För de förmätna fläktars hot.
Men om, förföriskt sköna qvinna,
Du dig i sömnens armar ter
Förtjusande som en Gudinna,
Hur mycket är du det ej mer,
När dina mörka ögon brinna
Med samma glans, som dagen ger?
Ja, när, i det du ljufligt ler,
Jag ser dig mig till mötes träda,
Så tycks mig, att jag Våren ser;
Som kommer att naturen gläda.
Vid skymten af din lätta drägt,
Vid fladdrandet utaf din slöja,
Jag tror mig känna vingens fläkt
Af dufvorna, som draga Fröja.
Och skulle då mitt ödes skick
Ett qval uti min barm fördölja,
Så sjunker det, likt hafvets bölja,
För lugnet och för solens blick.
