Semir var falsk: Jag lifvet ger,
Om jorden någon trohet hyser.
Ej fågeln med den snabbhet far,
Ett norrsken mindre hastigt blickar,
Och molnet ej ur sitt förvar,
Så oförmodadt blixten skickar,
Som sig Semir förändrat har.
Dess rum, der jag så hemma var,
För mig, som för en främling stänges,
Och, till belöning för mitt nit,
Af en rival jag derur tränges,
Som sjelf jag öppnat vägen dit.
Semir, som förr ej kunde lida
Ett feladt mötes enda qval,
Som tid från sömn och pligter stal,
Att mig bland däldens skuggor bida,
Hon studsar, vid min blick, i dag,
Som hinden skygger till en sida
Vid strålen af ett åskeslag!
Och som den rädda dufvan svingar,
Förvillad på den krökta stig,
Vid första skymt af örnens vingar,
Så flyr den otacksamma mig!
