”Hamnar af Fjäder, dem sednaste verld
”Ännu skall ge den beundran de kräfva,
”Skola, kring vaggan, med kronor och svärd,
”Skyddande sväfva.
”Kär, af en Farfars uppkallade namn,
”Stor, af dess Ryktes kringglänsande dager,
”Skall han, i Minnets och Konsternas famn,
”Dela dess lager. —
Rösten hör opp. Men kring hjeltarnas Son,
Vidt öfver skaran, som lyssnande bäfvar,
Hvalfvens än hörda prophetiska dån
Ljudande sväfvar.
Lofvade skänk åt ett bedjande land!
Framtida Spegel af Konunga-pligten!
Nej, du är ej, med en smickrande hand,
Skapad af dikten!
Ljugande himlars bedrägliga gunst,
Sände ej Sång-Mön hit ner, från det höga,
För att med bildningens magiska dunst,
Gäcka mitt öga!
Alltid ett Storm-Sekels lyktande lopp
Märktes af himlen med ljusnande strimmor,
Som man ser färg-bågen, odlarens hopp,
Uppgå bland dimmor.
