Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/98

— 84 —

Ett trettonårigt lof, som, du förtjent behåller:
Om det en fordran är på ett förgudadt lif,
Att endast tro sig född för sina tidsfördrif,
Sin spegel, sin amant, sin granlåt och sitt joller;
Att af en vacker mun, som tröttar oss i ett,
För qvickt, för täckt betjent, för att behöfva vett,
Sin själ med äfventyr och förmaks-pladder föda;
Och, med den fina hand, som kärleken ej gaf,
Att pryda mödornas och skyldighetens slaf,
Sin tid, vid sitt trisett, och vid sin knytning, döda: —
Om detta konsten är att värdig maka bli,
Är könets rättighet till dyrkan — då Julie,
Då äger du ej den, då bör du den försaka.
Men, om det är förtjenst, är värde hos en maka,
Att, med ett stilla vett, som brinner alltid jemt,
Förutan lexor klok, och verksam under skämt,
Sin syssla, sina steg, sitt umgänge bedaga;
Att, med en känslograd, som visheten bestämt,
Förtjust en lycklig stund, i nöjets armar taga,
Och bojan af sin pligt förutan suckar draga;
Att, i en qvinno-själ, med böjelsernas ro,
Förena känslans höjd i vänskap och i tro;
Den fasthet i beslut, som nöjen eller smärta
Bekriga lika svagt — med detta ömma hjerta,
Som värmes af en blick, som smältes af en tår,
Och sina njutningar af sina offer får:
Om detta är förtjenst att vänners aktning vinna,