efter er, och ropar som en ursinnig: ni är förlorad om ni söker vägen; bind för ögonen så hittar ni fram.
Men låtom oss komma tillbaka till philosophen. Visserligen bör det ej vara svårt, att äfven i hans tvifvelsmål åtskilja honom ifrån den förledande sophisten. Den ena undersöker bevisens gilltighet. Den andra bestrider sjelfva sanningarna. Skiljaktigheten synes mig ofördöljelig.
Men hvad, — frågar någon,— gifvas då till och med sanningar, som det åligger oss att antaga, äfven innan bevisen blifvit pröfvade? Ja, min unga tänkare: och illa förhölle det sig med oss, om vi i dessa .ämnen behöide först utvänta den philosophiska bevisningen, som sedan tre tusende år varit på resan att anlända till oss, förd vid handen af en mängd spekulationens hjältar; men som ännu ej anländt, och som lärer förmodligen länge dröja att infinna sig. Utan bild taladt: hvad är det som vi i dessa ämnen gifva namn af pröfning och bevis, annat än tankans små ofullkomliga försök att förklara, hvad vi på det mest kraftiga och ovillkorliga sätt finna redan förutsatt genom naturbehofvet, samhällsnödvändigheten, och hela sinnesdaningen? Sådana sanningar äro: Gud, Frihet, Odödlighet.
