snärja och förleda sig deraf? Huru ser man icke, eller vill man icke se, att det är just det allmänna förståndet, som utan alla öfvervanliga finheter, blott genom sin egen naturriktning, och styrkan af sin sammanlagda massa, skall nödvändigt slita sönder alla sophistiska nät, och släpa med sig den allmänna öfvertygelsen åt den sidan, der naturen velat att den skolat ligga? Är ej detta så mycket ofelbarare, som den redan förut hemligen ligger der, genom sjelfva det menskliga sinnesbehofvet?
Det är besynnerligt, i sanning: man räknar på krångliga inkast; men man räknar ej på det enkla förnuftets urskillning och öfvertyglighet. Man räknar på bestridare af det allmänna menniskointresset; men man räknar ej på denna aldrig uteblifvande försvarare deraf, som finnes i hvart menniskosinne. Af två som strida öfver dessa ämnen, af hundrade, hvem skall segra? Var derom försäkrad, alltid den sluteligen, som har på sin sida den allmänna menniskokänslan; den som strider för menniskans naturvärdighet, hennes lugn, hennes närvarande fördelar och hennes tillkommande hopp.
Har ni sett barnen leka med små coner af kork, blystöpte i en af ändarne? Förgäfves ställa
