lika oföränderliga. Man skall alltid hoppas, alltid frukta, hvad man kanhanda aldrig skall kunna hvarken vederlägga eller bevisa med en metaphysisk oemotsäglighet. Försvaret af dessa hufvudläror ligger då förut beredt i hvart enda menniskosinne; och skall hos hvar dödlig, som ej blifvit alldeles bortförd af en förvillad tankeflygt, alltid tjena att rätta spekulationens möjliga missvisningar.
Invänd ej häremot, att det likväl gifvits hela tider af allmän gudlöshet: att man i Rom söng på öppen skådeplats: allt slutas med döden; och att Cesar med detta usla skäl försökte att rädda sin vän Catilina, som han hemligt gynnade. Om gudlösheten, eller, rättare sagdt, gudaglömskan varit på vissa tider allmännare, har det säkert haft helt andra orsaker, än förnuftsundersökningar, och troligen just den motsatta. Ifrån en religion, hopflickad af orimligheter, som den hedniska, var det första steget nästan alltid till ingen religion. Men det gifs för förnuftet ännu ett steg längre fram, som det alltid skall göra om det får vara fritt: det är till en renad och sann. Hvad Cesar angår, så tänkte han tvifvelsutan mera på sina segrar och statsplaner, än på dessa ämnen. Men Cicero erkände en Gud för verlden, och väntade ett lif efter detta. Men Sokrates och Plato hade
