försök, och misstänkande sin otillräcklighet för dessa ämnen, begynt vända sina undersökningar på den redbarare samhällsläran; sedan en uppskrämd statskonst trott sig märka i detta philosophernas bemödande, åtminstone en aflägsen grund till sednare tiders olyckor; sedan fördomen och egennyttan bättre än någonsin lyckats att, i våra dagar, väcka fruktan för hvart hufvud som tänker, hvart öga som ser, hvar mun som öppnas, hvar penna som doppas; så har den fordna intoleransen fått likasom en ny organ i den politiska farhågan, och det antiphilosophiska skriket, lika som två halsar att ropa ur.
II St.
OM SAMHÄLLSLÄRAN.
Efter jag i det föregående yttrat mina
tankar angående philosophiens inflytande på
religionen, må det tillåtas mig att också, vid samma
tillfälle, något ihågkomma den i vår tid så hårdt
anklagade samhällsläran.
Denna philosophi, säger man, talar beständigt om rättigheter. Hon är då en vådlig lära
