med religions-vidskepelsen? Den förra tar snart ej en skrift i handen öfver medborgerliga ämnen, utan fruktan att anfäktas af jakobinismen, likasom den sednare ej går i mörkret förbi någon graf, utan fruktan att gastkramas. Begge behöfva dagsljuset för att se deras farhåga försvinna. Man måste vänta att det en gång uppklarnar.
Bland de franska philosopherna näst för revolutionen, voro Voltaire, Rousseau, Raynal, utan tvifvel de mest lästa och gillade. I deras arbeten ligger då, inbillar man sig, hela revolutionsfostret, likasom fjäriln i sin puppa: derifrån har det med fullfärdiga vingar, på en gång utflugit. Det är sant, att man finner i deras skrifter, dels principerna till borgerlig styrelse, utredda och fastställda, dels några afvikelser derifrån tillfälligt antydda. Men hvar finner man hos dem någon den minsta likhet med fransyska revolutionsmaximerna? Hvarföre vill man ej se, att dessa orimliga våldsmaximer, skapade just under sjelfva resningsyran, af helt andra personer än philosopher, och efter helt andra lagar än philosophiens, hade med henne ej mera gemenskap, än det Parisiska Brölloppet, till sin rätta grund, hade med salighetsläran? Af de nyssnämda philosopherna lefde vid revolutionstiden endast Raynal. Och hvad gjorde han? Han skref deremot med
