säkerhet, rättvisa och hundrade vigtiga fördelar, som uppväga smärre missnöjen.
Så länge känslan af rätt icke är hos menniskor detsamma som vildhetens obändighet, (den är just motsatsen), och förnuftsvärdet icke detsamma som vanvettets öfverilning, (det är just motsatsen); så länge den ringaste pröfning fäster hvars och ens egen trygghet vid den ordning som är, äfven med dess möjliga ofullkomligheter; så länge man, ändteligen, af äldre och nyare erfarenhet fortfar att märka, med hvad blodtömningar, hvad olyckor, hvad fara för allas hufvuden, en så stor kropp som en statsbyggnad, alltid ramlar öfver medborgare; med hvad ovisshet deremot, hvad lång möda utan frukt och njutning, en ny, ofta ej bättre, uppföres: så länge bör det visserligen aldrig naturligen förmodas, att de philosophiska begreppen om rätt och fordringar, om brister och förbättringar, skola någonsin af sig sjelfva, och genom deras egen natur medföra tänkesätt, af den art, som man vill härleda derifrån. Sådana tänkesätt äro möjliga; men icke derigenom, och det är nog. Ett förnuftigt eftersinnande skall göra, jag medger det, att man alltid skall yrka det bästa möjliga; men visst ej deröfver. Och det skall aldrig, naturligen, bli den allmänna meningen, att för litet ojemnare gång,
