den allmänna sammanlefnaden, hvarje författares ansigte med det uttryck af harm eller välvilja, som man tror hans skrifter förtjena, skulle ett sådant band troligen hålla många obetänksamheter tillbaka, och blifva ett, nyttigt supplement till lagarnas ofullkomlighet.
Det är dessutom, fortfar ni, antingen, en verklig feghet, eller en ganska misstänklig försigtighet, att söka mörkret för det man gör. Den som upplyser andra, bör ej frukta att sjelf synas i det ljus han upptänder, och, den som ingenting annat gör, än det som är lofligt och äfven berömligt, hvartill behöfver han att undangömma sig?
Huru skulle litteraturens frihet, (tillägger ni slutligen) genom en sådan förbindelse, på minsta sätt inskränkas? Att ej. fä gå öfverallt med masque för ansigtet, är det en inskränkning af den borgerliga? Är det ej frihet nog för en författare, att få bära sina nyttiga eller onyttiga tankar fram i ljuset, utan annat hinder, än ett vilkor så lätt att uppfylla som det, att säga: de äro mina? Och om en auktor troligen ej lär finna sitt namn ovärdigt, hvad han finner värdigt att tryckas och tillbjudas allmänheten, kan det väl gifvas andra än brottsliga, eller åtminstone högst lättsinniga skäl, som förbjuda att utsätta det?
