Det är för öfrigt, min Herre, en mycket olika sak att utgifva anonyma skrifter, och att gå öfver allt med masque för ansigtet. En anonym skrift, har ingen ficka för lönndolkar, och ni kan lerana den ensam midt ibland edra penningar, utan att sätta dem i ringaste fara. Om den förolämpar, om den angriper er, sliter den sig ej oförosedt ur edra händer, och, (sådan är författningen hos oss) ni qvarhåller med skriften, alltid sjelfva angriparen. Låt hvar och en deponera sitt namn hos boktryckaren, mera behöfs ej till den borgerliga tryggheten; och längre än till detta behof, sträcker sig ej vanligen lagars tillbörliga makt. Ovanliga skäl kunna göra undantag;, men om dessa talar jag ej.
Okunnigheten, duglösheten, allt slags last, allt slags dårskap, ville gerna göra oemotsägligt, att anonymens skugga icke tjenar till annat, än att skydda den borgerliga smädelsen, och att onäpst angripa förtjensten. Det är sant, att förtjensten kan någon gång derigenom oförrättas, men skadan deraf var, jag upprepar det, alltid liten och sällsynt. Hon får hämd af lagen, eller hon behöfver ingen. Det är annat med lasten, dårskapen, den bedragande charlatanen. Lagen kan ej hämna deras lidande, när de rättvist blottställas; men hon skulle göra mer genom anonymens
