dessa vettlosa politiska stojare. Och se der verkligt anonymens olägenhet. Agget, som stundom ej saknar klokhet och snille, utsår i skuggan och med varsam hand, missnöjen, åsyftningar, sårande tvetydigheter. Orden äro vördnadens och laglydnadens; tonen, småskrattet, parenteserna, illskans eller åtlöjets. Lagens tunga hand kan ej gripa dessa skuggor, som alltid undanvika. Men just derföre att de äro skuggor, är det ej heller värdigt lagen att jaga derefter. Sjelfva anonymens val och behof för sådana skribenter, bevisar att vågsamheten är hos dem liten, och den verkliga faran för andra, ingen. De kunna gifva en liten öfvergående harm åt den de åsyfta; kunna framkalla ett litet flygtigt smålöje på dens mun som läser dem; men det som ej är flygtigt, ej öfvergående, men det hvarpå man alltid kan räkna deremot, såsom clt sakert och varaktigt värn, det är det allmänna förståndet, den allmänna rättvisan. Det fins i hvart förnuft, i hvart hjerta, en grund af klar billighet, som det ej beror af någon dödlig att hos sig utplåna. Att trygga sig dervid, att åtnöja sig dermed, så ofta det som skrifves ej är stor och klar angripelse, se der hvad som tillhör en man, och att vara denna man, tillhör framför alla andra, sjelfva styrelsen, om den också annars fans ingenstädes.
