ur sammanlefnaden, och rätt många vigtiga fördelar intagit deras rum, hvem tillhör derföre äran? Philosophen, Philosophen, säger jag, ofta uppoffrad när han i person framställt sig, oftare segrande när han haft den klokheten att låta sanningens röst ensam höras, och att ej göra hennes framgång beroende af sina enskilta missöden.
Ja, — om det icke gifs, från de högsta värden i våra samhällen, ända ner till deras ringaste medlemmar, någon klass, något stånd, något yrke, som ej af grunden undergått någon lycklig förändring: om våra samqväm icke mera äro, som fordom, stojande dryckeslag, som sluta sig med armdustar och blodviten; våra enda förståndsnöjen, icke mera trollhistorier, bönböcker, och spökelsesagor; våra doktorer icke mera löjliga charlataner af samma dödande okunnighet som i fordna dagar; våra lärde icke mera högröstade ordklyfvare, tomma på tankar, men intill borttagenhet anfäktade af bevisnings-djefvulen; om allt är, sedan två eller trehundra år tillbaka, till sin stora fördel ombytt: så tackom derföre tryckkonstens uppfinning, som i det allmänna omdömet upprättat en domstol, alltid och med lätthet tillgänglig för rättvisan och sanningen; alltid och med skäl fruktad af lasten och dårskaperna. De mål som vid denna domstol afdömmas, behöfva
