Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 135 —

och ni skall snart finna hvad som bort nödvändigt föregå till detta upplifvande af förnuftets nästan förtramade grundsanningar, till detta bestridande af de menskliga samhällens ännu rådande okunnighet, fördomar, förvillelser, hvaråt verlden blifvit skyldig sin upplysning, sin frihet och, sin mera jemnade rätt. Hvarken har allt detta skett alldeles ohöljdt och bröstgänges, eller hade det vid alla tillfällen låtit på sådant sätt göra sig.

I sanning, min Herre, om de vildaste inkräktare ändteligen tvungos att medgifva folkslagens rättigheter, och om tyranniets urgamla katekes: humanum paucis vivit genus, i våra dagar icke väcker hos hvarenda dygdig Förste annat än åtlöje och afsky; om de af lyckan högt uppsatta, i småningom lärdes att misstänka någon liten välvilja hos naturen, äfven för det öfriga menniskoslägtet; om religionens tjenare, inom sjelfva samvetsmaktens hufvudborg, funno rådligt att efter handen litet förlika sig med förnuftet, och att icke så ofta som förr låta, till jordens olycka, himmelen tala utan sammanhang; om våra lagar icke mera äro ett ömkeligt rafs af barbari och vidskepelse; urskillningen mellan oskuld och brott icke mera ett beständigt hänskjutande till den undergörande makten, och straffen en bödelsskola af, grymhet; om tusende smärre dårskaper försvunnit