der, som der funnos träffande sanningar. Sådan är då philosophens lott, som röjer sig, och ni ville neka honom att, så långt han förmår, skydda sitt lugn och sin trygghet? Ni finner det ej nog att han uppoffrar sin tid, sin möda, sina krafter, ofta äfven sina borgerliga anspråk på lycka och fördelar; ni ville ännu att han skulle derutöfver uppoffra hela sin lefnadsfrid, hela sin enskilta varelse, Ni ville se honom ålagd, att med ohöljdt ansigte framställa sig för alla orättvisans och egenkärlekens fiendtligheter? Och det som vore kanske hårdast af allt, att låta qväfva sin röst, innan han ännu sagt nog för sanningens ära?
II. Brefvet.
Mig synes, min Herre, som de skäl jag i
mitt förra bref anfört till anonymens försvar,
vore hvarken lättsinniga eller brottsliga. Ni ser
deraf, om det alltid är sant, att hvar hederlig
skribent nämner sig utan svårighet. Vi hafva
talat om samhället; låtom oss nu komma till
litteraturen. Se här några punkter som jag tror
förtjena öfvervägande.