1:o Hvilken har någon tid lupit litteraturens bana, utan att bäfva för de sår han der sett gifvas, ofta för lifstiden oläkliga? Jag lemnar den figurliga stylen, och säger simpelt, att nästan ingen löjlighet blifvit, genom ytterligheten af den menskliga fåfängan, större, än den af misslyckad skribent. Medlidandet och philosophien må nu härom säga allt det grundliga som kan af dem upptänkas; äran och skammen stå icke dessmindre, här, till hvarandra, i ett jemlikt förhållande af höjd och djup. Det vore verkligen ett hårdt val emellan faran att publikt rodna för misstaget om sin skicklighet, eller nödvändigheten att för alltid qväfva väckelserna af sitt ännu oförsökta snille. Det vore hårdt, säger jag, för den unga stapplande försökaren, att i hela sin ohöljda svaghet nödgas framställa sig för den omilda allmänheten, innan han ännu sjelf vet hvad naturen haft med honom i sinnet; om hon ärnat honom till författare eller icke; om hon gifvit honom den ena talangen eller den andra; om hon utmärkt hans rum långt öfver, eller långt under medelmåttan. Men hvad annat än allmänhetens omdömen, i tysthet inhämtade, kan göra er bekant med edra egna krafter? Förgäfves frågar ni dessförinnan vänner och anhöriga, kända och okända, kommande och gående: huru tycker ni att jag gör vers? Hurudan finner ni min prosa? Förgäfves
