skrifter i deras första framträde, som, födda af tillfället och tidernas beskaffenhet, hafva för ändamål, vare sig sedernas bestraffning, eller vissa förtryckta sanningars hämd, eller dårskapens förlöjligande o. s. v. Mig synes som en vettig auktor vid dessa sednare tillfällen, anständigast förtiger sitt namn, och undandrager sig för det anseende af sjelftrodd öfverlägsenhet, som både saken och tonen lätteligen skulle medföra.
Jag kan åtminstone för min del, ej utan svårighet skilja mig från vanan, att i vissa ämnen anse anonymens val, såsom ett slags auktorlig anständighet. Har ni någonsin sett, utan en känsla af obehörighet, en nämd auktor framstå att tilltala publiken, antingen ur en allvarsamt bestraffande, eller ironiskt gäckande ton? Emedlertid saknar allmänheten visserligen ej behofvet af många rättelser i urskillning, seder och tänkesätt, hvilka ofta fordra en stor frihet af ton och skrifart. Men hvad gör anonymen? Jo, den borttager allt det obehöriga deraf. Den skiljer, så mycket möjligt är, auktorn ifrån skriften, flyttandes personen alldeles undan läsarens ögon, under det att den blott framlägger till eftersinnande, det stränga vettets eller det goda skämtets nyttiga lärdomar. Den gör, med ett ord sagdt, att publiken undervisas, utan att behöfva erkänna
