1:o Derigenom: att man antingen måste dränka hela sitt förnuft i ett haf af gränslösa möjligheter, det vill säga, afsäga sig sitt förnuft, eller tänka sig verlden styrd af ett högt moraliskt Väsen, utom hvars bifall ingenting kan ske, och i hvars plan således allt som afviker ifrån den fastställda ordningen, äfven måste finna sitt bestämda rum. Det är begripligt, åtminstone gissbart, för förnuftet, hvarföre detta Väsen underkastat menniskan alla kroppslighetens faror och vidrigheter, alla sinnets bekymmer och grämelser. Men aldrig skall ett rätt sundt förnuft begripa (för det andra slaget gifs ingen orimlighet), aldrig, säger jag, skall ett rätt sundt förnuft begripa, hvarföre menniskan skulle tillika kringhvärfvas med fiender från en osynlig verld, mäktigare än hon, som skulle på tusen låga och rysliga sätt förfära och qvälja henne, utan annat ändamål än att upp- och nervända hennes nödvändigaste förnuftsbegrepp?
Ännu en gång, medgifvom gerna andesyners möjlighet, ehuru hitintills obevisad af förnuft och erfarenhet. Men skulle ock den högsta Visheten värdigas någon gång använda dem, vore det ej då ofelbart till större och ädlare bruk, än att trilla som nystan, tjuta som ugglor, sväfva som skynken, slamra med kedjor, vinka i hvita svepningar, oroa de sofvande, blåkrama förbigående, och
