att, genom hundrade sådana lika dumma eller ännu orimligare figurer och gastbragder, skrämma vettet från en hop enfaldiga stackare? Eller bör man kanske tro andarnas blotta frihet tillräcklig till dessa uppträden, likasom här på jorden, vår egen frihet medför möjligheten af så många låga eller löjliga utsväfningar? Det skulle i andarnas verld således verkligen gifvas skurkar i stånd af dessa pöbelstreck? och de skulle vara dem tillåtna? För detta ädla ändamål skulle den allmänna naturordningen afbrytas; skulle det ogenomträngeliga täckelset upplyftas, som döljer andeverlden ej mindre för den dygdigas önskningar än för alla den vises betraktelser? Den ringaste eftertanke inser orimligheten deraf. All sådan fruktan är då uppenbar vidskepelse.
2:o Derigenom att uppenbarelser från en verld, afstängd ifrån våra sinnen och vår kännedom, om de också kunde någon enda gång hafva ett förnuftigt ändamål, äga åtminstone ingen förnuftig, ingen på minsta sätt begriplig gemenskap med alla de ämnen, till hvilka vidskepelsen fogar dem, och som utgöra de hufvudsakliga föremålen för dess fruktan: döda kroppar, mörker, midnatt, likkistor, grafvar, kyrkogårdar, vigd mull och gamla gästgifvarestugor. Denna anmärkning är icke min: den tillhör Locke och Addison.
