Det som ofta haft elaka följder, det är, säger erfarenheten, att kring något slags erkända villfarelser uppresa försvarsverk af politisk makt, under det att den allmänna opinionen samlar deremot dubbel kraft, af både sanningen och förtrytelsen. Det har varit just på sådant sätt, som de stundom uppkommit, dessa mer eller mindre starka sammanstötningar, som aldrig kunna nog uppriktigt hatas, aldrig med nog vishet och foglighet undanböjas, emedan deras utgång aldrig kan med säkerhet beräknas och förutses.
Jag läser i den mest philosophiska bok vi på vårt språk ännu äga, att man bör förhålla sig med sanningen lika som med dagsljuset: detta måste i ett ömtåligt öga insläppas med försigtighet. Deraf drar jag tvenne goda slutsatser: först att det måste insläppas; dernäst att det måste ske med förstånd och varsamhet. Jag känner två slags menniskor, emellan hvilka jag ville dela dessa begge läror till beständig öfverläsning.
Ännu ett löst ord om vidskepelsen. Hvad skall man säga om stora skribenter, stora poeter, som oftare sökt i dessa rysligheter ett fält för deras talang? Sådan var Shakespear hos Engelsmännen. Delta kunde tillhöra tidehvarfvet; men sådan är än i dag Bürger hos Tyskarna. Man
