— 182 —
möjliga förderf, är det likväl mera viljans vanart, än vådligheten af sjelſva gerninger, som dervid tyckes påkalla lagens uppmärksamhet. Visserligen synes en föraktande näpst i sådan händelse mycket tjenligare än en bestraffning, hvars allvarsamma stränghet, likasom förutsätter sakens möjlighet. Också följde ingen sådan vid detta tillfälle. Ett nytt bevis af tidens upplystare tänkesätt.
Men om, genom förnuftets framsteg, genom upplysta regeringars omsorger, genom visa lärares bemödande, en viss skorpa af gröfre vidskepelse likasom lossnat från tidehvarfvet, månne vi kunna lyckönską oss att vara derifrån alldeles befriade? Vanligen förhåller det sig med sinnets sjukdomar, likasom med kroppens: det onda är ej öfvervunnit, derföre att det stundoin ombyter gestalt och namn. Det går, som Pope säger i bättre verser än jag öfversätter honom:
När mjeltsjukan i gikt förvandlar sig till slut,
Så skryter Doktorn af hur lyckligt hon drefs ut.
Vi kalla detta tidehvarf Förnuftets, Upplysningens; och det är sant: vissa nya ljus i vettenskaperna, många stora, ädla, vigtiga begrepp, gifva också rättighet dertill. Men hafva vi ej sett just på denna samma tid vågas och skyddas de talrikaste, de djerfvaste försök af mer än ett slags
