12.
Men hafva då underbarligheter af detta slag, verkligen aldrig blifvit gjorda, aldrig tilldragit sig? Jag svarar dertill: vi halfva hört allt, och sett intet. Hvad? invänder någon: skulle man ej böra lita på berättares trovärdighet, ofta af den ädlaste karakter, af den osvikligaste heder? Visserligen på deras heder, blott ej alltid lika, på osvikligheten af deras omdöme. En besynnerlig slump, ett fint omärkligt skälmstycke, en alltför liflig, alltför lätteldad inbillning, ett felande minne, har kunnat förvilla dem. Det är ej förvillelsen, som bör synas otrolig; det är undergerningen. Tusende exempel bevisa den förras möjlighet: intet enda ännu den sednares. Den okända masqven, som på Marcus torg i Venedig hviskade en viss främmande prins i örat, att hans äldre bror, på några hundrade mils afstånd derifrån, samma dag aflidit, och lemnat honom successionen, sade en förundransvärd sanning, och var, som utgången visade, icke dessmindre en bedragare.
Slutföljd af det föregående.
I ett ämne sådant som detta, så långt utom gränsorna af det menskliga begreppet, och hvar-
