— 194 —
öfver philosophien således ej kan resonera ur några förutgifna bevisningsgrunder, måste hon dömma efter sakens öfverensstämmelse med det allmänna förnuftet, den allmänna erfarenheten och den allmänna nyttan. Förmågor och kunskaper, hvilkas möjlighet aldrig kunnat hvarken begripas genom eftertanken, eller styrkas genom verkligheten, och hvilkas blotta förutsättning skadar i många afseenden både det menskliga förnuftet, moralen och sammanleſnaden, böra ej ens lemnas derhän; de böra kraftigt bestridas, äfven då deras omöjlighet ej kan med geometrisk visshet ådagaläggas. Här hjelper ej att den eller den säger: men jag har sjelf haft syner, ingifvelser, prophetiska drömmar. Sådant bevisar ej mer än någon besynnerlig händelse, svår att förklara, eller må hända blott en besynnerlig inbillning. Hufvudfrågan är här, hvad makt den eller den undermannen påstår sig äga, hvilken makt han, i följe deraf, erhåller öfver lättrogna sinnen, och huru den möjligtvis kunde användas. Till dess att hans högre kunskaper, hans öfvermenskliga förmåga, genom klara, offentliga, ofta upprepade, länge och fullkomligt undersökta prof, styrkas, ålägga på en gång förstånd och skyldighet, att bemöta påståendet derom såsom en lögn emot förnuftet, erfarenheten och samhällsnyttan. Alla löften om fördelar som naturen med vishet nekat menni-
