_ to4 II. STYCKET. IlqfSmicler.
< All slags regerande makt, skonhetens, for- tjenstens, och tli ronens deribland, tyckes hofva en naturlig rält till vördnadens utmärktare offer.
�
Hofspråket är i dess rätta mening, intet an- nat än ett jérnnare uttryck af denna vördnadens upp m ärksainh et. När vördnaden härmas at* slafvisk fruktan, och när, tillika med den, egennyttan och ire- lys^aden i samma själ hemligen omtumla, dä upp- kommer deraf det fega hofsmicker, som fortjeoar hvar hederlig mans afsky, och går någon gång ända till en nedrighot, hvaraf'i synnerhet den ro- merska och fransyska historien lemna vissa märk- värdiga exempel. När -deremot vördnaden for den högsta vär- digheten i samhället, förenas med personlig till- gtfvenhet och en viss grad umgängsfirihet , ttf hofspråket en vändning åt glättighet och fint skäm* tande loford, hvilket man vanligen anser for ett slags smygande smicker, och det förklädda slaf- Ycriets kännetecken, men som bör tålas just der-
