förvillelser. Än utspänna de sina begrepp till det ytterst abstrakta, förvirra sig i finheter, och kalla det grundlighet. Än taga de, om jag så får uttrycka mig, munnen full af väder, utblåsa det i en myckenhet af toma phraser, och kalla det sublim känsla. Nästan alltid trassla de tillsammans metaphorer, liknelser, figurer utan val och sammanhang, och kalla det styrka i bildning. Det är ett besynnerligt ord efter deras mening, denna snillets styrka. Hvar tanke, hvar känsla, hvar bild, som icke är uppdrifven till ytterlighet, förlorar i deras omdöme detta slags värde. Med det är rart, om ej omöjligt, att med denna uppjagade, högsväfvande fart, icke tappa den rätta och ljusa vägen fram till tankemålet, icke förlora sammanhanget, tydligheten, och det som utgör den sanna styrkan, naturen och sanningen.
Snillets styrka består då ej i tankars, bilders, meningars uppdrifning eller ovanlighet. Den består snarare i deras enfald, deras påtaglighet, deras riktighet, deras sammangjutning, deras lyckligen skiftade färgor, och, hvad framför allt bör sägas, i deras behörighet, deras jemna motsvarighet till det ämne man föreställer. Hvadan också händer, att de som starkast gripa sig an att lyfta sig, de som gifva sitt snille den häftigaste spänning, de som mest förtvifladt krysta sig att föda
