hela hennes enfaldiga, men värdiga sanning. Hvad jag här säger egenteligen om poesi och vältalighet, som hafva till en stor del den sinnliga naturen till föremål, gäller med lika grund om alla slags skrifter, i hvad ämnen de må författas. Hvart och ett ämne har sin natur, det vill säga sitt vissa innehåll af tankar och föreställningar, som hopen föga urskiljer, som den medelmåttiga skribenten ser styckevis genom en mer eller mindre tjock dimma; men som det sanna snillet strax med lika ljus sjelf omfattar, och åt andra meddelar. Ni är försvarlig auktor, när ni kan med ordning och tydlighet framställa för läsaren detta förråd af begrepp som ett ämne innehåller; ni har talang om ni kan låta denna tankeskapelse födas för hans sinnen, med det synbara behaget af former, färgor och lif. Men hvilketdera ni gör, ett stycke af snille, eller ett stycke af kallt förnuft, måste ni säga om hvar sak, just det som förtjenar att sägas, icke blott underliga liknelser, höga utrop, metaphysiskä finheter, eller triviala begrepp, uppställda såsom methodiska grundsatser. Ni måste ej låta läsaren rodna af medömkan, att ifrån ynglings-åren hafva vetat, hvad ni med stora ord skryter af att lära honom.
Denna förtjenst att rätt genomskåda sitt ämne, att rätt fatta det redbara, det vigtiga deraf
