och derefter framställa det för tanken eller inbillningen utan affektation af rå kraft, besynnerligheter, ofantligheter; se der, ännu en gång påmint, det sällsynta som gör den stora skribenten, emedan det är blott detta, som uppfyller ändamålet med all skrifning och all vitterhet. Man skall alltid löpa villse derom, så länge man förblandar det med det underliga och oerhörda. Man dömme detta af ett enda exempel i skaldekonsten: den höga ovanliga skönheten af vissa Racines karakterer. Hvar läsare af omdöme, beundrar deras förtjenst af enfald och fullkomlighet; fattar deraf allt, igenkänner allt, och saknar der intet vigtigt drag af menniskohjertats innersta rörelser; hvilket att så skillra, visserligen är hvarken en vanlig eller lätt sak.
Om man granskar Shakespeare, berömd i våra dagar ända till orimlighet, skall man finna, att han är störst, der han är minst bisarr, och mest beundransvärd der han är minst underlig. Derföre beskrifver äfven Horatius förtjensten af ett förträffligt arbete på det sättet, att hvar och en tror sig kunna göra detsamma, efter det synes så naturligt, så lätt att åstadkomma; men svettas förgäfves, och spänner förgäfves sitt bemödande dertill. Tvertom förhåller det sig med vissa auktorers arbeten, som berömma sig mycket af det nya och ovanliga.
