Det fins ingen författare af äkta snille, som, i fall det än gällde hans lif, skulle åtaga sig att göra något dylikt; men det fins deremot ingen skriblerus af någon tilltagsenhet, som i en lycklig stund af oreda och sjelfbeundran, icke skulle göra sig fullkomligt värdig af deras lager.
Då jag ofta tyckt mig finna, med huru stor omsorg ej mindre vissa hos oss påstådda originala snillen, än deras härmare, söka, i skrifsätt, det ovanliga och oerhörda; studsande likasom med afsmak tillbaka ifrån hvar sak, hvar tanke, som synes dem naturlig och omedelbart hörande till ämnet; och då derigenom en vidunderligt hopskrufvad sammansättning nödvändigt måste födas, har jag trott, att dessa enfaldiga betraktelser torde blifva för dem och andra icke onyttiga. Den ytterliga kraft hvarefter man far i styl, skadar blott talangen; men den hvarefter man famlar i begrepp och tankar, gör ännu mera: den skadar förståndet, gör det förvirradt, falskt, och till slut något värre, hvaraf jag här undviker tillämpningen. Men att sålunda skrifva på en gång med mognad, enfald och skönhet, dertill fordras både ett stort förstånd, och en stor talang; egenskaper sällsyntare än man synes gissa hos oss. Ty jag upprepar hvad i början sades: ett drag af klyftighet, en lyftning af känsla äro ännu hvarken
