gifvit af det högre och förträffligare? Jo, man har talat om, att kläda en so i rosenrödt; att ligga med svinen; att äta – – –t; att nära lössen på hufvudet; att asa sig på ändan; att ligga och titta folk i ändan, m. m. Se der uttryck af den nya ädlare styl, hvartill man sökt upphöja vårt tidehvarf; se der exempel af den äkta och manliga smak, man lofvat lära ungdomen att hafva i hela vitterheten.
Skall man tro, femtio år härefter, att sådana läror verkeligen funnit beundrare, funnit efterföljare, och att stora hopar af unga snillen omfattat med förtjusning dessa efterdömen, såsom höjden af sublim skrifart? Görom dem rättvisa. Ärligen hafva de trott, att sådant vore verkeligen styrkans och manlighetens äkta tungomål; och hafva, på denna grund, med ifver vinnlagt sig om färdighet deri. Framstegen hafva svarat emot bemödandet, och vår litteratur äger derigenom stycken att uppvisa, hvari man visserligen ej saknar någon förtjenst af det höga och manliga pöbelspråket. En enda liten svårighet möter likväl vid allt detta. Det gifves nemligen ingen orsak, hvarföre, om det vore högt och förträffligt att framställa utan betänkande vissa fula saker för tanken, det skulle blifva lågt och straffbart att afhölja dem för ögat; och man ser tvifvelsutan, till
