hvilken förvandling af seder en manlighet af detta slag, skulle innan kort föra oss. Från ord till gerningar är öfvergången vanligen både gin och halkande. Snillets höghet, Snillets gudomlighet, ideligen åberopade af våra unga författare, må vara hos dem någonting ganska redbart och vördnadsvärdt. En panna som ej rodnar, en styl som ej trälar under smakens boja, må vara det största och säkraste kännetecknet deraf. Men vare sig inskränkning eller afundsjuka, har jag för min del alltid trott att ett snille som någon gång skämdes, vore bäst och tryggast för det menskliga samhället. Man vet i sanning ej hvar oblygheten skulle stadna, om den först blef en grundsats. Det är ej inom vitterheten, som den en gång gillad, en gång beundrad, sedan inskränker sig. Dess verkningar skola snart utsträcka sig öfver sjelfva samhällslefnaden, och det är visserligen om den, som man kan säga i riktig tillämpning af ett bibliskt talesätt, att man, med ett senapskorn deraf, skall slutligen försätta berg.
Uteslutom alla exempel, nästan alltid bättre att glömma, än att återkalla. Upprepom ej heller hvad man redan oftare sagt och skrifvit om smakens verkan på samhället, och hennes slägtskap med tänkesätten. Men man begynne att missvårda hennes finare urskillning, hennes ädlare språk,
