som ingalunda sårar seder och blygsaahet; som respekterar samhällslagarna, och lemnar, hos författaren, personen orörd i deras hägn, medan dess hemliga udd söker narren, och motar hans ofta vådliga fart, det är försåt och nedrighet, ropar man, det är lönndråp och nidingsmord. Man skriker dervid som vid eld fallen på handen. Hvad vill man då? Och hvad fordrar man? En ganska billig sak: att få i fred förrycka en hop tanklösa hjernor; att få kasta smuts utan fara på dem, som sätta sig deremot.
Parodien, Epigrammet, Satiren äro, medgifvom det, ej milda, ej välmenande. De äro, låt så vara, förtrytelsens vapen, tilläfventyrs hämdens. Men detta slags hämd (om den rättvisaste harm kunde möjeligen förtjena det namnet) vittnar det ej åtminstone om ett ganska stort steg till förädling, genom det band det antagit af seder och höflighet? Ett skrifsätt dem förutan, i sin mening visserligen ej mindre argt, i sitt uttryck lågt och skändeligt intill vämjelse, är det verkligen oändligt bättre och vördnadsvärdare? Är det ej tvertom vargen i sin äkta rå villdjursart, hvars tänder och klor man behåller, under det man ropar hämd och fasa emot biets gadd, som blott ett lindrigt skyddsvapen, sårar ingen utom förderfvaren af dess nyttiga mödor? Man fördjeflar skämtet, man
