förgudar skamlösheten. Det nya och stora, hvaraf man berömmer sig i denna omstjelpning af alla antagna begrepp, är det annat än bristen af sundt förnuft, större och fullkomligare än den hittills funnits i någon orimlighet? Vill man ej märka, att, denna styrkans ton, som den börjat kallas, af några författare hos oss, aldrig varit annat än några uslingars tillflykt, hvilka, med mycket högmod och litet snille, icke ägt annat vapen emot den höfliga men litet falska ironien, än den påstådda redligheten af ett dugtigt ovett? — Vill man i synnerhet ej bli varse, att om det ironiska löjet någon gång förutsätter arghet och vett, (ehuru merendels blott det sednare) så behöfs, för att vara en hjelte i det grofva, deremot inga andra egenskaper än arghet och dumhet; men dessa oåtskiljeliga.
Nej, friden bor visserligen icke på en jord delad emellan förtjänsten och afunden, visheten och dårskapen. Men naturen, då hon beslöt, att göra oss till menniskor, icke till villdjur, gaf oss i stället för svalg och ramar, ädlare vapen, och deribland löjet åt den visa. Detta fina skämtande löje, hvarföre älskas det af alla väldanade sinnen? Derföre att det är menniskoförädlingens tydligaste kännemärke, vildhetens motsatta gräns. Hvarföre hatas och fruktas det af dåren och
