Historien, det är sant, förvarar minnet af personer, hvilka genom deras förakt för seder och ärbarhet, genom tampaktigheten af deras utfall emot medborgare, ådragit sig forntidens beundran och det tvetydiga namnet af starka sinnen. Men dessa tider äro icke mera, eller skola åtminstone aldrig äga varaktighet. Förnuftet och sanningen måste nödvändigt tala ett värdigare tungomål; skamlösheten tystna eller darra. Det lyckas henne, att för ett ögonblick öfverrumpla enfalden. Denna häpnar, det är sant, att höra djerft utsägas hvad hon sjelf rodnar före; likasom att se dem utan skoning skymfas, åt hvilka hon är van att lemna sin högaktning. Men denna låga styrka, om den ett ögonblick förstummar, förvillar dock ej länge: dess seger är kort, och dess hastigt vissnande lager, qvarlemnar föraktets eviga törnen.
Om någonting i denna olyckliga dödligheten, bevisar, för dess lugn, nyttan af en renad smak och förädlade seder, är det ofelbart historiens intygande, att det beständigt varit detta slags höga skamlöshet, hvarigenom, i alla länder, bedrägeriet fört menigheter från små till stora förvillelser, ifrån orimliga till brottsliga. Har det ej alltid varit samma oblyghet att trotsa åtlöjet, samma öfverlagda förakt för det sunda vettets dom, som ingifvit hvar dråplig charlatan på jorden
