att försöka, om han ej genom sin tilltagsenhet, sitt himmelsstigande högmod, sitt gränslösa skryt, nu af djup vishet och höga ingifvelser, nu af medborgerligt nit och patriotiskt hjeltemod, skulle kunna förblinda allmänheten, imponera på de lätt förgalnade, och truga sig till ett anseende, hvars fordran, till hvad orimmelig grad den stundom sträckes, man haft tillfälle att af ganska nya exempel erfara. Man har dervid, låt så vara, ej alltid dessa större och mera brottsliga ändamål. Men må man åtminstone vara öfvertygad, att hvilken som helst, under namn af styrka hyllar skamlösheten, har visserligen dervid för ändamål, mindre det nyttiga än det besynnerliga; vill, om ej något värre, åtminstone göra sig omtalt, ådraga sig dumhetens beundran, och skörda i tysthet sina små usla fördelar deraf. För menniskor, födda med små talanger och ett stort högmod, som i brist af krafter att nå en verklig ära, åtminstone vilja omfamna skuggan deraf, och derföre blott halva för afsigt, att väcka uppmärksamhet, att starkt slå hopens ögon, synes i sanning denna cyniska tilltagsenhet också det lättaste och säkraste medlet dertill. Man skall studsa vid denna nya tonen, säger en sådan, och har rätt deri. Man studsar verkligen dervid; emedan denna föraktliga ton är, lyckligtvis, öfvermåttan sällsynt, och så sällsynt, att i hela litteraturen det
