är nästan omöjligt att uppvisa en enda författare af verklig förtjenst, som någonsin tagit den. Men man studsar ännu mer, när man vänder sin uppmärksamhet ifrån tonen till sakerna; när man under hela detta skryt, af hög sinneskraft, djup vishet, sublimt värde, icke ser annat än tomhet på tankar, oreda, vanmakt, och den häftiga skakningen af en hjerna, som vill remna alla ögonblick för att föda något ofantligt, och som ändteligen, med ett fasligt brak, föder – – – ett långt väder. Den lättrogna okunnigheten, likasom den oerfarna ungdomen, beundra emedlertid denna häftiga skakning, och detta mäktiga brak. Väderfödaren vinner lärjungar och efterföljare, som antaga hans grundsatser om styrka, grundlighet, höghet, manlighet. Efter någon tids tyst beundran, uppblåsa sig desse likasom han, blifva små väderfödare, och tala ändteligen en dag i deras ordning, med samma tomhet på tankar, samma ton af mästare, samma styl af hög inbillning och lågt umgänge, till allmänheten, till författare af förtjenst, till de Stora och till Konungar. Hvad händer? Detsamma som alltid tillförne. Man har föraktat, man föraktar, och man skall förakta deras omogna skrål. Man låter deras löjliga skrifter multna, i det stoft hvari de föddes, och söker sin själs näring hos dessa verkligt stora snillen, dessa mensklighetens sanna förädlare, hvilkas
