stad, vid hvart lärosäte, i hvart litet samhälle; bruket inkommit att på blotta anledningen af ett stort namn i kalendern, en årlig födelsedag, eller hvilken annan glad medborgerlig påminnelse, hopkalla folksamlingar för intet annat ändamål, än att afhöra ett fröjdetal. Detta slags vitterhet har derigenom blifvit ett af de svåraste, sägom rent ut, nästan det sämsta af alla. Och sällsyntheten att deri finna någon förtjenst, gör, att man nästan hvarken fordrar den deri, eller söker gifva den deråt.
Talaren uppträder med barmen mer eller mindre full af ark. Han gör ursäkter, smickrar åhöraren, och erkänner, att man bordt välja en annan tolk af den allmänna glädjen. Åhöraren finner det i grunden likgiltigt; sitter för öfrigt tyst och hör med uppmärksamhet på de första raderne: tänker derefter på ingen ting, eller på helt annat; ser då och då på klockan och finner talet långt. Nästa dag är det, som om intet tal blifvit hållit. Hvart minne har förlorat hågkomsten deraf och luften har emottagit phraserna.
Sådan är ungefär historien af dessa snilleprof, med de undantag, som dervid göras af det utmärkt rara i talang eller löjlighet. Borgmästaren i Äreporten, vågade, som man vet, ej mer
