låta höra sig såsom Talare,
Alltsen hans Medbrors tal, Borgmästarns i Upsala.
I allmänhet är frågan vid dessa tillfällen, mindre att ådagalägga någon sällsynt förtjenst, än att icke röja alldeles motsatsen. Dertill hör hufvudsakligen valet af ämne och ton. Svårigheten att uppfylla tidlängden, som dessa tal vanligen fordra, har ej sällan gjort dem till historiska eller moraliska afhandlingar. Men mig synes, som någon skilnad borde göras emellan tal och bok. Glädjen utbrister ej vanligen i lärda undersökningar. En man af smak, kan dock med någon fördel använda denna tillflykt. Hvad som synes ovilkorligen förkastligt, det äro dessa pedantiska val af taleämnen, som röja på en gång bristen af känsla, smak och tankegåfva. Jag kan ej glömma att jag läst ett tal, hållit vid en Kröningsfest, hvarest författarens fröjdebetygelser söka sig luft i beskrifningen af de Kongl. Regalierne, och i förklaringen af deras emblematiska betydelser.
Man har försökt någon gång att gifva detta slags vitterhet en värdigare stempel, och det är visserligen ej alltid omöjligt. En Konungs kröning, till exempel, eller födelsen af en thronföljare, synas mig tvenne de värdigaste föremål, som kunna skänkas åt modern talekonst. Ett helt folks öde,
