ton, detta litet lindrigare nit, denna förnuftsvärdighet utan pock, som med värma, men blygsamhet, meddelar sina öfvertygelser, och som utan eftersträfvadt anseende af sanningens apostel eller hämnare, åtnöjer sig att bana dess väg till menniskosinnet.
Oftare synes man deremot förstå med vältalighet, en likasom till viss utsatt höjd drifven uppflygt i storhet och djerfhet, vare sig till ämne eller styl. Derifrån denna ton af Samhälls- och Konungalärare, som icke är sällsynt i några vältalighetsprof. Derifrån dessa öfver behof och mått schematiska lyftningar, utbrott och apostropher. Det synes någon gång som oratorn icke mera talade till den krets af åhörare, inför hvilka hans person står och hans koncept ligger. Det synes som egenteligen blott röstens ljud och armarnes rörelser tillhörde högtidsakten, men uttrycken, känsloflygten, tänkesätten, forum romanum eller amphictyonernas församling. Det är icke ett tal, som då hålles, det är en liten dram, som spelas, hvari stundom en ung tjugeårig inbillning debuterar med rôlen af statshjelte eller folkupplysare.
Schematismen är affekternes språk. Men olika till mängd och kraft, behöfvas desse i ett tal, som, ehuru värdigt och vigtigt ämnet ock må
